Finast

Känner att jag har lite problem med den här sociala grejen att folk till- och omtalar varandra med "finast" eller "finaste" i tid och otid. På facebook läser jag om vad "finaste" vänninan gjort och ibland får jag mail som inleds med "Hej fina". Jag skruvar mig lite liksom. På samma sätt som jag skruvade mig när 90-talets charmkurser fick alla telefonsäljare att använda och missbruka mitt tilltalsnamn. Usch, cut the craps and get to the point, säger den sura jämten i mig.

Gråa hår och andra

Successivt ersätts det där svenska råttblonda håret med en ny sorts hår. Den grå typen. Och det är väl helt ok om de där nya invånarna på hjässan kunde uppföra sig som de andra. Men icke, de håren lever sitt helt eget liv. De krullar sig och står rakt upp. Har helt klart ett integrationsproblem att tampas med.

Skånsk snöhantering

Trots över 20 år i Skåne så är det samma sak varje gång det vita tjafset på marken dyker upp här i södern. Jag blir helt fascinerad av hur sörlänningarna hanterar det. Bilarna kör runt med små snöhögar, både på taket och på huven, och med små, små cd-fodralskrapade titthål på fönstren och så vindrutetorkarna på full speed.
Snöröjningen haverar totalt och trots det envisas människor med att cykla. Kom precis en människa stretande på en cykel här på villagaten. Det hade liksom gått både snabbare och lättare att ta sig fram gående. Fast igår eftermiddag kom faktiskt en skidåkare fräsande förbi mitt fönster också. Men han är ju från Jämtland förståss...

Hatkärlek



En dissad bil.



Dottern är dryga sex år gammal och en krigisk lillasyster. I veckan fick vi hem info från skolan där man beskrev sexåringen som "den lilla tonåringen". Och det skall gudarna veta.....

Hennes dagliga rutiner går ut på att i ena stunden dissa sin morsa fullständigt för att senare överösa samma vissna morsa med kärleksförklaringar. Igår när jag hämtade upp henne från en playdate med Melvin så fick jag höra att min fina, fräcka, kära Volvo C30 minsann inte var särskilt cool utan bara tråkig. Melvins familjs Pegeuot med skjutdörrar var mycket lyxigare. Och nu skulle hon gifta sig med honom så att de tillsammans kunde ha den coola bilen......

Den här trista morsan kontrade snabbt med "Är det inte bättre att du skaffar ett jobb och köper dig en egen cool bil?"

Belönades med en sur min och onda ögat. Mon dieu, vad skall hända i de riktiga tonåren?

Dammvippan

Det är något med en dammvippa som får mig att tänka i märkliga banor. Trots att den är så praktisk och bra vid snabbstädning så känner jag mig lite löjlig med den i handen.

Höstguld

Och i den här intensiva hösten glödde det ett guldskimmer över Malmö IP. Först blev "mina" flickor malmömästare, lite äldre tjejer vann flickallsvenskan och de allra största tjejerna vann damallsvenskan. Känner mig otroligt stolt och priviligerad att efter så många år i sporten få lov att vara en liten del i sådana framgångar.

Långsamt farväl till sommaren

Hösten kom med en rivstart med fotboll, familj och nya projekt. Var inte riktigt beredd och ville inte skiljas från värmen och latmansdagar. Tog familjen med mig och drog en oktobervecka till sköna Cala Gonone på Sardinien. På så sätt både startade och slutade sommaren 2010 på just Sardinien.

Tidsresa

Plockar smultron till farmors 90-års tårta .

Slut på sommarsemester för den här gången och kidsen tillbaka på fritte. Årets semester har spenderats i Sverige med sköna stranddagar och cykelturer här i Skåne samt släktträffar och bärplockning i ljuvliga Jämtland.

Hänger med väninnan T på Stråket vid Storsjön.

En höjdpunkt var att hänga med gamla tonårskompisen T som jag äventyrade en hel del med. Au pair-jobb i Schweiz, galna vintersäsonger i Åre och ett glammigt åttiotal. Jag fick äntligen uppleva det så omtalade "stråket" i Östersund där vi rumlade runt en kväll. Och det kändes inte alls som det var 20 år sedan sist. Där satt vi i en vit skinnsoffa på en nattklubb och kände oss lika coola som då. Lite coolare nästan nu, med skinn på näsan och pengar i plånkan. Vi beställde in en snygg flarra i ishink, tittade på kidsen som dansade och kände oss lite som Madonna. Ända tills en ung förfriskad kalaspingla seglade fram till oss i sin lilla, lilla klänning och utbrister glatt -Åh, ååh! Måste bara säga till er att ni är så himla fiiiina!....

Happ, där tog den illusionen slut. Hon lät som hon trodde vi parkerat rollatorerna utanför.

If you want fame

Igår var jag och sonen på reklamfilminspelning hela dagen. Han var heltaggad för sitt jobb där han skulle tjäna sin första lön på 500 kronor som statist. Några kompisar från skolan var också där och killarna pratade om vad de skulle spara sina pengar till. Sedan finns det ju de här som är där av en heelt annan anledning... Två morsor som jagade runt och ville att deras  barn skulle sminkas och pratade högt och ljudligt om att deras barn var "avancerade statister". Ööööörk! Själv har jag glammat till mig ikväll, partaj inspirerat av dagens bröllopsyra.

While I'm at it

När jag ändå är inne på det här med att skryta/inse att jag är bra en del grejor så måste jag nämna tjejerna i fotbollslaget jag tränar. När jag började med dem för ett år sedan var det ett 15-tal tjejer som spelade matcher där de fick stryk med allt mellan 18-0 och 5-0. Nu är vi ca 40 stycken som tränar och spelar matcher i olika serier och förr helgen lyckades ett av lagen gå till semifinal i en cup. Och detta utan så kallad "toppning". Och tjejerna fick åka hem med sin första medalj. Stolta och lyckliga - precis som jag.

Söder om landsvägen

Ibland så känns det ända in i anden att "the path is the goal". När jag körde ut till lilla veterinärkliniken på Söderslätt så kom jag ihåg varför jag bor i Skåne. Vilka vyer det är över rapsfälten just nu. Med Orsa Spelmän i bilradion dessutom så kändes det som man körde genom en reklamfilm med hård vinkling mot fosterlandskänsla.

Inte så dålig matte ändå

Mina barn föddes 2002 och 2004. Och däremellan, 2003, kom vår hund Gözta också. Det var galna år med två små människobarn och ett hundbarn också. Dotterns första ord var Tyyyst! Något som jag hojtade åt hunden med jämna mellanrum. Trots att Gözta växte till sig och blev världens bästa barnhund så har jag alltid känt ett litet dåligt samvete på saker han inte fostrats på. Kloklippning, tandstensskrap, inkallning, gå fot och sådant. Men han har funkat med oss i familjen och med vänner. Så har han nu varit och fixat tandstatus och skurit bort en obehaglig utväxt i munnen. I väntsalen sitter jag lite småskamsen, eftersom min "vanvård" nu skall komma i dagen, och lyssnar på andra djurägare. Och hjälp! Kom fram till att jag är en rätt okej djurägare ändå.

Kvällens uppdrag

Är att berätta för 35 tjejer att deras lagkamrat blivit skjuten i benet utanför sin port. Usch!

Skön Aussie

Så har LdB FC:s australienvärvning, Kathryn Gill, presenterat sig för hemmapubliken. Och som hon gjorde det. Tre mål mot allsvenska nykomlingen, klassiska Jitex. Kan bli kul att hänga på Malmö IP i år. Storseger.

Vår tamejfan!

Jodå, här på sydkanten av Sverige är fåglarna hysteriska, det ploppar av knoppande knoppar och folk kastar plötsligt av sig kläder. Hela 17 grader varmt sade min bil till mig när jag körde från Systembolaget. Och på Systemet såg jag vad som kommer att bli vårens partyvin.

Malin med pannbenet.

Min fantastiska skribentkollega från Marta Fotbollsmagasin gjorde en makalös prestation i gårdagens Vasalopp. Efter endast tre veckors förberedelse lyckades hon genomföra hela loppet. Och en timma efter målgång publicera en underbar artikel. Läs hela på: Jag klarade det!

Borta och hemma

Är nu hemma igen. Efter att kört "hem" till Jämtland i full snöstorm och en sportlovsvecka i bistra -30 har jag och våren landat samtidigt nere i mitt skånska "hemma". Här känner jag att på många sätt delar man utanförskapet med andra invandrare som norrländska i Malmö. Och ändå är det på något sätt precis tvärtom. Medan min olikhet och mina avvikelser ses som något positivt inser jag att det är precis tvärtom för många andra invandrade skåningar. Men trots att jag bott här i nära 20 år och är gift med en äkta skåning så är en stor del av mina vänner från andra delar av landet och från andra länder. Varje vecka kör jag en vända till Rosengård för att hämta en av mina spelare till träning. Hon är 11 år, av afghansk härkomst och en störtskön tjej. Och av någon konstig anledning känner jag att vi har mer gemensamt än vad jag har med min grannfru här i förortsträsket.

Rysligt kalla Kalla

Kändes som det var länge sedan jag hade en sådan där "hoppaochvråla" stund i tevesoffan. Men igår var det självklart dags. Vilken tjej hon är Charlotte Kalla. Ett riktigt kraftpaket som orubbligt tuffar runt i skogarna med ett leende på läpparna. Som en kvinnlig och gladare upplaga av filmens Rocky Balboa. Gillar jättemycket! Funderade också på att dagens längdåkare verkar ha mycket mer muskelmassa än vad som var brukligt förr. Förmodligen handlar det om att fokus verkar ha flyttats från de längre distanserna till de kortare. Förr var ju femmilen det stora mandomsprovet. Långdraget, snorigt och segt men spännande det också, lite som en thriller. Men Kalla känns som en actionrulle, fullt ös från början till slut.

Vinterflashback

Tränade tjejerna i lördags på konstgräs i Kombihallen vid Malmö Stadion. Och eftersom solens strålar satte lite press på den skånska snön kunde man höra drivor hasa av det rundade taket med ett lätt muller under träningspasset. Fick då ett ljudminne från vinterträning med Brunflo FK i tältet i Ope på 80-talet. I det där tältet fanns en dammig grusplan som var guld värd under vintrarna i Jämtland. Och hade man en fantastisk tur så kunde man få träningstid med damlaget lördagar mellan kl 15 och 18 då alla manliga fotbollsspelare satt klistrade vid Tipsextra. Vi sprang runt och hostade i dammet i tjugogradig kyla och när inte tränaren såg så drog man ett kanonskott i tältväggen bara för att få höra snön rasa utanför.

Landsman i Limhamn

Har haft en effektiv förmiddag. Tuffade ner till Skanör kvart över sex imorse för en skön yogastund mellan sju och åtta. Körde sedan till Limhamn och tog en lyxig stund med "köpelatte" på ett fik innan helgens matinköp klarades av. Var faktiskt så tidigt ute att jag fick vänta vid dörren på öppning av Systembolaget och då får man sällskap av idel sköna typer. Väl inne så hör jag en äldre gentleman med rollator samtala högt och tydligt med personalen och jag noterar direkt härliga hemlandstoner i hans dialekt. När han kommer närmare mig bland hyllorna kan jag inte låta bli, utan frågar var han är ifrån. Östersund blir svaret, visste jag väl, och när han får höra att jag kommer från Marieby tar han sig åt hjärtat och säger "åh, herregud". Inte ofta geografi framkallar sådan sinnesrörelse precis. Trodde ett tag att jag skulle ta livet av Henrik från Månsåsen på Systemet i skånska Limhamn. Därefter följer ett, från Henriks sida, ganska högljutt samtal och medan han hänger på sin rollator berättar han sitt livs historia medan passerande ger mig förskräckta blickar. Hans bröder söp ihjäl sig, han körde kreatur och jordbruksprodukter med Thommé på Storsjön och jobbade i många år i snösvängen i Jämtland. Det sistnämnda får oss givetvis att skratta rått tillsammans åt skåningarnas tafatta insatser efter den senaste tidens snöfall här. När han ger mig en ingående beskrivning på hur han som taxichafför dängde upp en rånare i Stockholm får jag hejda honom, lite för blodigt för att kännas ok. Och historien förstärktes av hans ivriga viftande med ett par knytnävar stora som björnramar. Innan vi skiljs åt frågar han om jag är gift och om maken är snäll med mig. "Annars får du säga till" säger han och viftar med den där knytnäven igen. Bäst att maken sköter sig, för annars har jag nu en alldeles egen bodyguard i Henrik från Månsåsen på bekvämt avstånd här i Skåneland.

Förråd av känslokraft

Läser en bok nu som jag trodde skulle vara en lättviktare i chicklittgenren. Den visade sig bättre än så. Mer mogen chicklitt med socialrealistiska inslag för att använda ett slitet uttryck. Och jag lärde mig något bra. Som mamma till två barn under åtta år, precis som huvudpersonen i boken, behöver man sköta om sina förråd av känslokraft. Hur rätt är inte det påståendet?
Jag har jobbat inom en extremt snabb mediabransch i nära 20 år, arbetat i två timmar långa direktsändningar i tv och dansat en hetsig dans med deadlines hit och deadlines dit. Och inget, inget tar så vansinnigt mycket kraft ur mig som mina två älskade barn. Just för det här med känslorna. Inget får mig att bli så förtvivlat urlakad som en stökig vardagsmorgon med barnen. Ingen kan få mig att känna sådan lycka, ilska, oro eller frustration som just dessa två små darlings. Känslor som kostar kraft till max. Någon som vet var man kan tanka just sådan kraft?
Och boken då? "Ge honom en chans" av Jayne Buxton som även skrivit en bok som heter "Ending the Motherwar". Jayne Buxton är konsult och förespråkare i England inom området "work-life balance" och deltar regelbundet i debatten om småbarnsföräldrars situation i arbetslivet.

Laddar för så kallad snöstorm

Så har stormsäsongen börjat i Skåne. Normala vintrar brukar de där snöstormarna dyka upp i februari mars ungefär. Nu har vi ju faktiskt legat på minussidan sedan mitten av december härnere i södern och snötäcket har varit, om än tunt, mer eller mindre konstant. Men idag är det hot om full snöstorm från lunchtid och framåt. Jag ser det mer som ett löfte och har påbörjat mina katastrofförberedelser. Ved finns inne, filtar och stearinljus framme och kvällens fotbollsträning inställd. Så kom bara alla naturkrafter, jag är redo. Survival of the fittest!

Min tur nu då

Väninnan C fixade ingreppet med lyckat resultat. Vi hade en skön rehabdag tillsammans i onsdags och tittade på film, åt marockansk soppa och drack portvin. The Duchess och Den Andra Systern Boleyn var filmerna som var som klippt och skurna för tillfället. Fantastiska kostymer, lite snusk och dessutom koppling till den engelska historien. Vi kunde givetvis inte bara se filmerna utan körde Wikipedia på huvudpersonerna parallellt.
Men nu när alla i min omgivning verkar ha fått ordning på hälsan känns det som det är min tur att hitta ett personligt fokus igen. Nästa fredag börjar min gryningsyoga hos yogajona igen och det blir nog ett bra första steg.

All right now

Spelar Free högt på stereon och pustar ut. En nära släkting har idag varit hos läkaren för att få provsvar, något som hängt över oss hela julen. Och allt är bra! Kör en liten glädjedans med dammsugaren och livet känns lättare att leva. Det har varit mycket med sjukdom på sistone, makens släkting fick en dramatisk infarkt på julnatten och vänninan C skall operera en klaff imorgon. Håller tummarna för henne nu.

Get a grip

Okej. Nu är helgerna ovedersägligen slut för den här gången. I morgon är det på allvar. Måste skaffa mig ett grepp över tillvaron igen och punkt ett måste bli att inhandla en kalender. Skolan börjar och dagis och fritte skall fyllas på med ombyteskläder och överdragskläder and the whole shebang. Alla lappar kommer att börja hagla in här igen och nästa helg är det två barnkalas på gång. Men årets första och största vårtecken är också på ingång, fotbollssäsongen börjar! Första träningen för säsongen på tisdag och det skall bli intressant att se hur multikultitruppen hanterar de skånska minusgraderna på Malmö IP.

Bryta ihop och komma igen

I bland går inte allt som på räls. Nä, ibland eller ofta kan det braka ihop fullständigt. Men det gör inget om man har den där suveräna förmågan att komma igen. Det var väl längdskidåkaren Per Elofsson som myntade uttrycket "bryta ihop och komma igen"? Även om den fulldopade tyskspanjoren Mühlegg fick honom att bryta ihop fullständigt till slut. Anyway, mina underbara brudar har i alla fall fortfarande förmågan att  komma igen. Åkte på stordäng i en match i cupen och många tårar föll, särskilt från vår stackars utlämnade målvakt. Men efter ett kort snack och med en lärdom rikare i bagaget gick de ut i den sista matchen och vann den på ett bra sätt. Go girls! Sju av våra tio spelare i den här cupen har utländsk bakgrund och hela tre av dessa sju har rötterna i Afghanistan. Svensk dam- och flickfotboll står i en stor förändring just nu och det är jättespännande.