Rysligt kalla Kalla

Kändes som det var länge sedan jag hade en sådan där "hoppaochvråla" stund i tevesoffan. Men igår var det självklart dags. Vilken tjej hon är Charlotte Kalla. Ett riktigt kraftpaket som orubbligt tuffar runt i skogarna med ett leende på läpparna. Som en kvinnlig och gladare upplaga av filmens Rocky Balboa. Gillar jättemycket! Funderade också på att dagens längdåkare verkar ha mycket mer muskelmassa än vad som var brukligt förr. Förmodligen handlar det om att fokus verkar ha flyttats från de längre distanserna till de kortare. Förr var ju femmilen det stora mandomsprovet. Långdraget, snorigt och segt men spännande det också, lite som en thriller. Men Kalla känns som en actionrulle, fullt ös från början till slut.

Vinterflashback

Tränade tjejerna i lördags på konstgräs i Kombihallen vid Malmö Stadion. Och eftersom solens strålar satte lite press på den skånska snön kunde man höra drivor hasa av det rundade taket med ett lätt muller under träningspasset. Fick då ett ljudminne från vinterträning med Brunflo FK i tältet i Ope på 80-talet. I det där tältet fanns en dammig grusplan som var guld värd under vintrarna i Jämtland. Och hade man en fantastisk tur så kunde man få träningstid med damlaget lördagar mellan kl 15 och 18 då alla manliga fotbollsspelare satt klistrade vid Tipsextra. Vi sprang runt och hostade i dammet i tjugogradig kyla och när inte tränaren såg så drog man ett kanonskott i tältväggen bara för att få höra snön rasa utanför.

Landsman i Limhamn

Har haft en effektiv förmiddag. Tuffade ner till Skanör kvart över sex imorse för en skön yogastund mellan sju och åtta. Körde sedan till Limhamn och tog en lyxig stund med "köpelatte" på ett fik innan helgens matinköp klarades av. Var faktiskt så tidigt ute att jag fick vänta vid dörren på öppning av Systembolaget och då får man sällskap av idel sköna typer. Väl inne så hör jag en äldre gentleman med rollator samtala högt och tydligt med personalen och jag noterar direkt härliga hemlandstoner i hans dialekt. När han kommer närmare mig bland hyllorna kan jag inte låta bli, utan frågar var han är ifrån. Östersund blir svaret, visste jag väl, och när han får höra att jag kommer från Marieby tar han sig åt hjärtat och säger "åh, herregud". Inte ofta geografi framkallar sådan sinnesrörelse precis. Trodde ett tag att jag skulle ta livet av Henrik från Månsåsen på Systemet i skånska Limhamn. Därefter följer ett, från Henriks sida, ganska högljutt samtal och medan han hänger på sin rollator berättar han sitt livs historia medan passerande ger mig förskräckta blickar. Hans bröder söp ihjäl sig, han körde kreatur och jordbruksprodukter med Thommé på Storsjön och jobbade i många år i snösvängen i Jämtland. Det sistnämnda får oss givetvis att skratta rått tillsammans åt skåningarnas tafatta insatser efter den senaste tidens snöfall här. När han ger mig en ingående beskrivning på hur han som taxichafför dängde upp en rånare i Stockholm får jag hejda honom, lite för blodigt för att kännas ok. Och historien förstärktes av hans ivriga viftande med ett par knytnävar stora som björnramar. Innan vi skiljs åt frågar han om jag är gift och om maken är snäll med mig. "Annars får du säga till" säger han och viftar med den där knytnäven igen. Bäst att maken sköter sig, för annars har jag nu en alldeles egen bodyguard i Henrik från Månsåsen på bekvämt avstånd här i Skåneland.

Förråd av känslokraft

Läser en bok nu som jag trodde skulle vara en lättviktare i chicklittgenren. Den visade sig bättre än så. Mer mogen chicklitt med socialrealistiska inslag för att använda ett slitet uttryck. Och jag lärde mig något bra. Som mamma till två barn under åtta år, precis som huvudpersonen i boken, behöver man sköta om sina förråd av känslokraft. Hur rätt är inte det påståendet?
Jag har jobbat inom en extremt snabb mediabransch i nära 20 år, arbetat i två timmar långa direktsändningar i tv och dansat en hetsig dans med deadlines hit och deadlines dit. Och inget, inget tar så vansinnigt mycket kraft ur mig som mina två älskade barn. Just för det här med känslorna. Inget får mig att bli så förtvivlat urlakad som en stökig vardagsmorgon med barnen. Ingen kan få mig att känna sådan lycka, ilska, oro eller frustration som just dessa två små darlings. Känslor som kostar kraft till max. Någon som vet var man kan tanka just sådan kraft?
Och boken då? "Ge honom en chans" av Jayne Buxton som även skrivit en bok som heter "Ending the Motherwar". Jayne Buxton är konsult och förespråkare i England inom området "work-life balance" och deltar regelbundet i debatten om småbarnsföräldrars situation i arbetslivet.

Laddar för så kallad snöstorm

Så har stormsäsongen börjat i Skåne. Normala vintrar brukar de där snöstormarna dyka upp i februari mars ungefär. Nu har vi ju faktiskt legat på minussidan sedan mitten av december härnere i södern och snötäcket har varit, om än tunt, mer eller mindre konstant. Men idag är det hot om full snöstorm från lunchtid och framåt. Jag ser det mer som ett löfte och har påbörjat mina katastrofförberedelser. Ved finns inne, filtar och stearinljus framme och kvällens fotbollsträning inställd. Så kom bara alla naturkrafter, jag är redo. Survival of the fittest!