While I'm at it

När jag ändå är inne på det här med att skryta/inse att jag är bra en del grejor så måste jag nämna tjejerna i fotbollslaget jag tränar. När jag började med dem för ett år sedan var det ett 15-tal tjejer som spelade matcher där de fick stryk med allt mellan 18-0 och 5-0. Nu är vi ca 40 stycken som tränar och spelar matcher i olika serier och förr helgen lyckades ett av lagen gå till semifinal i en cup. Och detta utan så kallad "toppning". Och tjejerna fick åka hem med sin första medalj. Stolta och lyckliga - precis som jag.

Söder om landsvägen

Ibland så känns det ända in i anden att "the path is the goal". När jag körde ut till lilla veterinärkliniken på Söderslätt så kom jag ihåg varför jag bor i Skåne. Vilka vyer det är över rapsfälten just nu. Med Orsa Spelmän i bilradion dessutom så kändes det som man körde genom en reklamfilm med hård vinkling mot fosterlandskänsla.

Inte så dålig matte ändå

Mina barn föddes 2002 och 2004. Och däremellan, 2003, kom vår hund Gözta också. Det var galna år med två små människobarn och ett hundbarn också. Dotterns första ord var Tyyyst! Något som jag hojtade åt hunden med jämna mellanrum. Trots att Gözta växte till sig och blev världens bästa barnhund så har jag alltid känt ett litet dåligt samvete på saker han inte fostrats på. Kloklippning, tandstensskrap, inkallning, gå fot och sådant. Men han har funkat med oss i familjen och med vänner. Så har han nu varit och fixat tandstatus och skurit bort en obehaglig utväxt i munnen. I väntsalen sitter jag lite småskamsen, eftersom min "vanvård" nu skall komma i dagen, och lyssnar på andra djurägare. Och hjälp! Kom fram till att jag är en rätt okej djurägare ändå.

Kvällens uppdrag

Är att berätta för 35 tjejer att deras lagkamrat blivit skjuten i benet utanför sin port. Usch!